Där stadens grå tak möter himlens bleka blå, där spårvagnar gnisslade fram och skorstensrök en gång låg som ett dis över taken, låg ett bryggeri som kom att prägla smaken av ett helt folkhem – Pripps.

Det var inte bara ett bryggeri. Det var en värld i sig. En doft av jäst och malt låg alltid i luften runt kvarteren i Ulvsunda eller på Södermalm, där Pripps verkade i olika tider. Arbetare med rullande r i rösten bar backar fyllda av framtidstro och flaskor, där den svagt bärnstensfärgade vätskan kluckade som små historier redo att berättas.

Historien om Pripps började visserligen i Göteborg, men det var i Stockholm som det växte till ett rikstäckande fenomen, ett namn som fanns på varje svensk tunga – särskilt när törsten slog till en solig midsommardag eller efter en lång arbetsvecka. Bryggeriet växte sig stort, med en närmast mytologisk aura. Flaskorna med den blå etiketten stod som troféer i kök, på verandor, i folkparker och i båthus. I reklamaffischer log blonda män i snickarbyxor medan de höjde sina glas – ett löfte om gemenskap, om ett Sverige där livet var enkelt men stolt.

I Stockholm låg fabrikerna som hjärtpunkter. Maskinerna snurrade och kolsyrebubblorna steg i oändliga rader av flaskor som fylldes, kapsylerades och skickades vidare. Bryggmästare, vars händer bar doften av humle och historia, vaktade recepten som vore de heliga skrifter. Det sades att vissa av dem kunde känna skillnaden på en god och en perfekt brygd bara genom att lyssna på ljudet av ölen som rann i tunnorna.

Men tiderna förändrades. Folkhemmet blev globaliserat. Multinationella koncerner svepte in över Sverige som höstvindar, och med dem följde uppköp, effektiviseringar och till sist tystnad. En efter en stängdes bryggerierna. I Stockholm blev de mäktiga byggnaderna plötsligt tysta – endast minnet av flaskklirr och sorl låg kvar i väggarna. Där det en gång doftade malt och jäst, doftade det nu nymålad kontorsinredning.

Ändå finns Pripps kvar. Inte alltid i flaskor, men i minnets landskap. I ett gammalt fotografi i någons kök, i ett skratt mellan vänner på en sommarbrygga, i smaken av något som nästan – men inte riktigt – är som förr.

För Pripps bryggeri var aldrig bara öl. Det var arbetsdagens slutkläm, sommarkvällens början, ett eko av ett Sverige som byggde sin identitet i små klunkar. En fabrik, ja – men också en känsla. Ett flyktigt skum som låg kvar längre än man först trodde.